Zeb eller Zebben som vi kallade honom blev familjen Strömbäcks första hund. Jag hade ju varit tokig i hundar i många år och när väl den dagen kom att vi bestämde oss för att skaffa en då svävade jag på moln. Att det blev en dalmatiner är en lång historia. Dels beroende på filmen Pongo och dom 101 dalmatinerna och dels på att jag pryade (nu heter det prao, om det finns kvar) hos en veterinär. En dag fick vi en korg full med dalmatinervalpar som skulle vaccineras, det var baske mig det sötaste jag någonsin sett. Där och då bestämde jag mig för att en gång ha en dalmatin. På den tiden köpte man hund genom annonser i morgontidningen. Jag hittade en annons om dalmatinervalpar som var till salu. Tog med mig Filip och min ena syster och körde ut till Anderslöv. Valde ut den valpen som kändes bäst och körde hem. Det var inte mycket till planering men så gick det till på den tiden.

Zebben var en alldeles fantastisk hund. Så snäll och lättfärd. Filip var ju bara 1 år när Zebben flyttade hem till oss på Ekhagegatan i Malmö. Det var inte helt enkelt med en busig hundvalp och en liten bebis. Som tur var hade vi en stor härlig trädgård som vi kunde släppa ut Zebben i när man inte hade tid att gå ut med honom. Zebben var världens bästa barnvakt, man behövde aldrig vara orolig för att han skulle göra något med barnen. Vi älskade dig Zebben men idag har jag dåligt samvete över att du alltid kom i andra hand. Men så är det nog för dom flesta hundar som växer upp i en småbarnsfamilj.