Efter Bruno var  vi tveksamma om vi skulle ha någon ny hund, men efter ett par månader gick det inte längre. Jag började leta efter en ny flatte. Det visade sig att en hundkompis till mig skulle ha valpar. En av dom blev vår, Helge. Behöver jag presentera honom närmre eller minns ni alla honom?

Så klart inte Douglas och Ruben men ni andra tror jag har starka minnen av denna fina, fina hund. Helge fick sitt namn efter en för mig väldigt kör badare jag hade på badhuset. Människan Helge blev omåttligt stolt över att hunden fick heta Helge.

Hunden Helge tillbringade mycket tid på badet. Under sin valptid lärde han sig simma på badet precis som många barn gjorde. Han tyckte lika mycket om att vara där, precis som badarna uppskattade att han var där. Han fick ju egentligen inte vistas inne hos mig i köket så ibland fick vi gömma undan honom. Helge och jag tränade flitigt tillsammans med hans syskon. Av alla flattar vi har haft måste jag faktiskt säga att Helge var den mest läraktiga. Han hade kunnat bli hur bra som helst, Det fanns bara ett stort bekymmer. Det upptäcktes tidigt i hans liv att hans ena framben inte var riktigt bra. Han genomgick två stora operationer, massor med rehabträning samt medicinering hela livet för att kunna leva utan att ha så ont. Vi kämpade hårt både han och jag, det gjorde så ont i en när man såg att han haltade. Jag tror faktiskt att han ändå var ganska nöjd med sitt liv. Han fick massor av kärlek av oss alla och det gjorde nog att han inte kände av sitt onda ben så mycket.